Idag den 9 oktober begravs Staffan. Så obegripligt sorgligt att han är borta.
Han som varit den mest pålitliga, han som alltid kommit tillbaka oavsett vilka bakslag eller skador som drabbat honom, och som alltid ställt upp för klubben.
I slutet på nittiotalet började Staffans dotter Anna orientera i IF Marin Väst – och föräldrarna Staffan och Birgitta drogs snabbt in i verksamheten. Staffan har, förutom egen orientering, varit sektionsledare för orienteringen i många år, kassör i huvudstyrelsen, representerat oss i GOFs kartkommitté och andra förbundssammanhang, varit en av våra främsta banläggare, och har haft massor av informella fixa- och dona-roller. Inte allt samtidigt, men alltid fanns han där, som en mycket effektiv kraft. Ibland lite muttrande, men han ställde alltid upp, hjälpte till, och löste problem.
Staffan var rationell, han effektiviserade allt. Fokus på det viktiga, bort med allt onödigt. ”Så har vi alltid gjort”, eller ”Det kanske kan vara bra att ha senare”, var verkligen inga argument för Staffan. Det han ansvarade för blev alltid gjort snabbt, effektivt och helt utan sentimentalitet. När något oväntat hände, tog han fram en lösning. När inget alls hade hänt, tog han fram en förbättring.
Han var den som förvaltade och ständigt uppdaterade vår Påvelundskarta. På dagliga hundpromenader med Ivan eller Kajsa var han alltid runt i området som han kunde utantill, tog in nån uddakontroll som nån hade glömt, och visste genast när något hade förändrats. Han höll vår plats i GOFs kartkommittés möten. På senare år muttrade han en del om hur illa uppdaterad Ruddalenkartan var efter allt som förändrats i området, och hade en egen version av kartan med ändringar för att den skulle fungera bättre för träning. Det är ledsamt att du inte får uppleva den nya officiella kartan när den nu snart kommer, Staffan!
För framför allt var Staffan banläggare. Han hade banläggarkort 2, och var den ende i vår klubb som kunde lägga riktiga nationella tävlingar. Han gjorde förstås också de allra bästa träningsbanorna.
Vi minns dig, Staffan, som vän, orienterare och funktionär som det alltid var roligt att vara kring. Ofta där tillsammans med Birgitta. Vi minns dig från alla flerdagstävlingar, där du satsade allt varje etapp, oavsett om du hade tänkt ta det lugnt. Vi minns alla resor där du spred glädje till alla andra och löste de utmaningar som kunde uppstå. Vi minns hur du alltid fixade till saker, ofta lite i skymundan. Om det så var tältet som rasade på en tävling, nån liten förbättring på klubbstugan eller bara nån som behövde ett handtag med något, så var det alltid du som var där. Vi minns inneträningar, som du genomförde lika intensivt och effektivt som allt annat. Du gav allt i alla styrkeövningar, och sen satsade du stenhårt i innebandyn med 100% fokus på bollen. Då fick alla andra se upp!
Det känns som att Staffan alltid funnits i vår förening, trygg och pålitlig med stor kompetens och humor som alltid ställde upp när det krävdes, men också gjorde allt på sitt eget sätt.
Vi tänker idag på Birgitta och Anna och övriga familjen.
Staffan, du fattas oss!